När jag äntligen skulle få sova ut, på min lediga dag, blir jag väckt av sonen vid 10- hans moped startade inte, har 6 min till nästa buss går gormar han. Upp och hoppa yrvaken i nattskjorta, ut till bilen och skynda skynda.... Kommer hem släpper ut vovvarna. Efter ca 30 min promenerande och ropande efter hundarna, kommer två hem, inte Milton han sticker aldrig från huset... Men nu var han helt borta, jag
börjar ana misstankar att han sprungit till den större vägen. Säger åt min dotter att klä sig- vi måste åka och leta efter Milton, så han inte blir påkörd, i samma stund ringer det på dörren- är det er hund som sitter i min bil? Ja ha där sitter han ju och tittar förvånat ut. Vilken lättnad, men det hade varit nära att tjejen som körde hem honom, kört på Milton.
Tur att det finns så underbara människor som hjälper till i sådana lägen:)
Nu ska jag vila lite sen baka bullar det är ju kanelbullens dag!!!! Nu ligger Milton i sängen och tar igen sig:)
